Smärta, då vet man att man lever - eller hur var det nu?

Att vakna med smärta är inget man önskar någon. 

Igår sprang jag distanspasset med Knallen. 16 km i ett skönt 6.30-tempo. Jag kände mig fräsch, men det som hämmar mig fortfarande är min förbannade höft. Efter runt 8 km började jag få lite känningar i den, men som gav sig efter några km till så att jag fick avsluta passet smärtfri.

Men idag..

Jag vaknade med en inte så rolig smärta i höften som känns så fort jag går på den. Frustrerande. Att bli tvingad till vila efter varje "riktigt" pass man gör är fruktansvärt frustrerande, särskilt för en tävlingsmänniska som mig. Jag hoppas på att jag snart blir bättre. Jag får helt enkelt uppsöka en idrottsläkare om problemen fortsätter, för så här kan det ju inte få fortsätta.

Akupunktur för livet!

Fredag, vilken dag! Fredagar är fantastiska dagar och den här fredagen är inget undantag.

Började morgonen 1 h morgonpromenad med Pernilla för att sedan fortsätta med 2,5 h hos frissan. Skönt att få i ordning på min tidigare hemska hårfärg, äntligen! Att man sen måste sitta helt still i 2,5 h är värre, men vad gör man inte?

Nu är jag precis hemkommen från ytterligare en behandling hos David Privér på Citynaprapaten. Idag var det dags för ytterligare en omgång med massage, akupunktur, ström och knäckning. Idag var det inte alls lika påfrestande på min kropp och jag mådde faktiskt väldigt bra när jag gick därifrån. Att min högra sida är väldigt mycket slitnare än min vänstra är helt uppenbart. Särskilt när David körde med ström på ryggen och man känner att hela min högra sida rör sig, medan den vänstra ligger still.

Nu känner jag mig som en ny människa, även om min högra höft gör lite ont. 

Nu ska jag iväg och jobba några timmar, idag har det varit full fart. I morgon drar vi till Tjörn och tittar på triathlontävlingen som ska köras där. 1/2 Ironman är distansen som gäller och jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen.

Torsdagssimning

Idag mår jag bättre. Jag hade blivit beordrad att träna lätt idag så fick bli en sväng till simarenan för ett pass. Simningen går bättre och bättre så nu är det väl bara att nöta och bli starkare för att orka och klara att simma snabbare. Gärna dubbelt så snabbt, men 20min/km är kanske en bra tid att sikta på?

Jag avslutade passet idag med att träna vändningar. Om man nu inte är så snabb så kan man väl i alla fall få se bra ut tänker jag. Sen är det skönt att slippa stanna helt var 50:e meter för att sätta handen i kaklet och vända, man förlorar ju väldigt mycket fart och kommer av sig lite i simningen. Det kommer nog kanske att dröja ett tag innan jag klarar vändningarna fullt ut, men det finns hopp. Det var inte alls så svårt som jag trodde, men det svåra ligger nog i att hitta rätt avstånd till kaklet för att få ett bra avskjut. Det är dock rätt pinsamt att träna vändningar. Man får helt enkelt träna det när det inte är så mycket folk där, för det ser nog rätt roligt ut.

Jag har faktiskt börjat att gilla simningen riktigt mycket. Jag har aldrig varit en sån som badar, snarare tvärt om. Jag gillar inte ens att bada badkar. Ibland är det tur att man kan ändra sig, särskilt när jag nu måste lägga så mycket tid just på simningen.


Det bästa med simningen är lugnet i arenan när man är nästan ensam där.  

Bilden är tagen från Borås Simarenas hemsida

Överkörd av en lastbil..?

Idag känns det som att jag blivit överkörd av en lastbil. Eller jag om någon vet ju hur det känns att krocka med en lastbil och det känns ju inte riktigt likadant, men ni fattar. 

Igår var jag och fick en behandling av David Privér. Han körde akupunktur, ström, masserade, knakade - ja, allt på min stackars rygg. Innan jag gick därifrån så sa han, "jag skulle rekommendera dig att ta en ipren innan du går och lägger dig i kväll". Han dödade min rygg fullständigt. Hurtbulle som man är så gick jag självklart ner till stan i går. Det är inte speciellt långt, men jag höll på att inte ta mig hem efter behandlingen, jag var helt knäckt. Idag om jag klarar att träna nått så blir det ett väldigt lugnt pass. Det är Pro Tour i kväll men det får jag tyvärr hoppa över. Det känns viktigare att jag blir helt bra i kroppen så att jag kan få börja om från 0 igen. Jag ska tillbaka till Privér på fredag igen för en behandling. 

För den som vill bli behandlad på riktigt kan Privér rekommenderas. Jag hoppas verkligen att jag blir bättre efter detta, annars vet jag då inte om det är värt att må såhär :) 

Jag började inlägget med att skriva om en krock med en lastbil och för er som inte känner mig eller helt enkel inte hört om detta så lyckades jag faktiskt, dagen innan midsommar förra året att köra in i en lastbil som skulle svänga vänster in på den huvudled som jag kom och cyklade på. Han hann stanna mitt i vägen när han till sist lyckades se mig, men jag hann inte bromsa utan körde in i honom i runt 15 km/h. Det gick bra, som tur är. Utgången blev ett par nya hjul till cykeln, tre snygga ärr på knät och en missad löptävling dagen efter. Men det hade kunnat gå mycket värre än så. 

Vad är viktigast - maten eller mängden?

Jag tror att jag aldrig kommer att bli tjock av vanlig mat. Och med vanlig mat menar jag inte pizza, fikabröd, godis och allt det där som jag ser som "lyx", och som jag försöker att inte äta så ofta. Pizza äter jag i stort sätt aldrig, 1 gång/år kanske. Godis och fikabröd är mina största intressen. Jag vet hur dåligt jag mår efter en stor påse godis, men så bra som jag mår under tiden jag äter den..

Men tillbaka till matpratet. Jag är en sån person som få gånger äter för mycket. Jag är sämst på att äta "utfyllnadsmat" som inte ger så mycket energi som sallad, grönsaker o.s.v. Äter jag sallad brukar det sluta med att jag får i mig så lite mat att jag är hungrig efter 30 min igen. Jag äter bara tills jag är lagom mätt, jag är dålig på att trycka i mig, vilken är sådär ibland. Jag måste äta minst 6 gånger om dagen för att få i mig det jag behöver och får jag inte mat så skulle jag nästan kunna döda någon. Jag tror att ingen känner hunger som jag.

Jag börjar lära mig och får alltid ha med mig akutmat om vi ska nånstans, i fall att jag skulle börja känna energin håller på att ta slut. I de här lägena önskar jag att jag skulle kunna äta lite mer vid huvudmålen för att klara mig längre, för ibland måste jag äta igen efter 90 min och då har jag kanske redan varit hungrig i 30 min. Jag tror att jag har världens minsta matsäck.

Alla är olika i det här med maten. Jag har ett klockrent exempel - Jag och Henrik. Henrik äter i stort sätt 3 gånger/dag. Jag äter 6 gånger/dag. När jag försöker få Henrik att äta mellanmål, som jag försökte i våras så gick han upp i vikt direkt. Han är en sån person som äter mycket när han väl äter - och det fungerar för honom. Han klarade helt enkelt inte att äta ett litet mellanmål, utan åt alldeles för mycket. Han skulle lätt kunna gå upp i vikt av att bara äta mat, om han släppte på hämningarna och tillät sig själv att äta tills han kände sig nöjd. "Jag skulle kunna äta mer, men jag behöver inte", är ofta en fras som Henrik avslutar middagen med.

Jag tror att det här är väldigt viktigt att tänka på, för alla. Alla är olika. Alla kan inte äta mellanmål. Alla behöver inte mellanmål. Vissa klarar bara, som mig, att äta mellanmålsstorlek på alla måltider. Det gäller att hitta det som fungerar.

Vi hörs!

S.

Fredag

Fredag och regnet öser ner..

Min tänkta vila idag fick bli några längder i simarenan istället. Det kändes bra att få avlasta ryggen och bara simma lite. Tredje simpasset den här veckan, alla tummar upp!

Jag har inte känt mig speciellt sliten sen Kalmar, jag har tränat på hyfsat bra ändå och kroppen har svarat som den skulle - fram till i onsdags. Då vet jag inte vad som hände? Onsdag betyder Pro Tour, men det blev en ovanligt tuff Pro Tour för min del. Kroppen svarade inte alls, så det blev mest att köra genom etappen. Jag och Henrik försökte ge dom andra en match på någon spurt men jag insåg rätt snabbt att det inte var någon idé, det kändes bara onödigt att slita mer.

Så min kropp är nog rätt sliten ändå. Får nog tänka på det framöver och ta det lite lugnare, men hur lätt är det när man är så sugen på att bara köra? Min rygg är inte helt bra heller trots Kickis behandling i måndags, så får nog ta tjuren vid hornen och boka en ny tid.

Jönköping i helgen och Tjörn nästa helg och jag är galet sugen på att tävla, trots att jag sagt att Kalmar var sista tävlingen i år. Jönköping blir det inte med tanke på kroppen, men Tjörn lämnar jag öppet ett tag till..

Ytterligare en bild från Kalmar..

Fantastiska ledighet..

Att vara ledig.. Underbart! Träna när man vill, äta när man vill, dricka HUR mycket kaffe man vill och ja, sova middag..

Jag har nu två morgnar i rad kommit iväg till gymmet på morgonen. Det är så skönt att börja dagen med ett lättare träningspass. I går körde jag triceps, axlar och rygg och idag blev det ett kortare pass med biceps och bröst. Jag älskar att styrketräna. Nackdelen är bara att min fantastiska kropp har förmågan att bygga på sig lite för mycket muskler och dom får man passa sig för, speciellt den tunga typen.. Styrketräning gör en i alla fall väldigt glad.

Igår var jag till Kicki på Ryggakuten igen för en genomgång av min rygg sen Kalmar. Jag är stel. Hela ryggmuskulaturen runt ryggraden är fruktansvärt spänd så Kicki fick jobba länge och väl med att både knäcka, massera och köra med ström. Idag mår jag bättre, men jag är fortfarande inte helt okej. Studiebidraget får nog gå till ännu en behandling istället för till nya kursböcker.

Tack för nu.

S.

Bild på Simon, mig och Christian innan starten i Kalmar. Dom gjorde ett grymt lopp båda två! 

Kalmar Järnman 2011

Det är en viss känsla att kliva upp 04.45, att förbereda sig i växlingsområdet vid 06.00 och att stå vid vattenbrynet vid Kattrumpan vid 06.45 och se solen gå upp samtidigt som den svenska nationalsången spelas.. Sen går starten, och de närmsta 90 minuterna hinner man inte tänka så mycket.. Det gäller att komma rätt i vågorna, att lyckas hålla hyfsat bra riktning och passa sig för folks armar och ben i vattnet..

Soluppgång över Kattrumpan.. Snart dags för start..

Den 6 augusti var det dags för Kalmar Triathlon, mitt mål för säsongen. Jag har kämpat länge för att klara mitt mål, som var att klara Järnmannen i Kalmar under maxtiden 15 timmar.

Simningen gick över förväntan. 3860 m på 1h 33 min. Det går att lära sig crawla på ett halvår, jag är beviset.

Sen var det dags för cyklingen. 180 km, 180 långa km i jobbig vind. Med en tid på strax över 6 timmar, vilket gör ca 30 km/h i snitt och en 5e plats i min klass gör mig fantastiskt nöjd.

Sist ut - löpningen. När man nu börjar närma sig 8 timmars arbete så är det fantastisk att man som människa bara fortsätter. Det fanns inte ens en tanke i mig att bryta någon gång under loppet, trots att kroppen värkte de sista milen på löpningen. Den avslutande löpningen - 42 km gjorde jag på strax över 5 timmar. Ingen kanontid, men efter nästan 4 km simning och 18 mil cykel så är jag mer än nöjd..

Dags för löpningen.. 

Kalmar Triathlon 2011, sluttid: 12:52:53

Målgång.. 

Att gå i mål är en fantastisk belöning och det man sett fram mot hela dagen... Jag kommer garanterat att göra en Järnman igen, kanske inte nästa år, men kanske 2013?

Nu börjar en ny träningsperiod och jag är mer laddad än någonsin. Den här sommaren har gett mig mersmak och nästa år kommer jag att satsa på kortare distanser. Att jag klarade Kalmar på den träning och den tid jag lagt ner i år, gör mig galet motiverad att fortsätta, för jag vet hur mycket bättre jag kan bli..

S.