Jag tror man aldrig någonsin kommer att kunna förklara känslan av att genomföra en triathlontävling. Känslan av att ligga där i vattnet och vänta på startsignalen. Hur du hela tiden måste ha fullt fokus på varje del av tävlingen, samtidigt som du måste tänka på hela racet för att över huvudtaget klara det. Hur kroppen bara säger åt dig att lägga av samtidigt som att allt du vill är att klara det.
Den 9/7, alltså förra lördagen genomförde jag min första halva Ironman. En halv Ironman, det låter inte så häftigt kanske. Men jag tror inte riktigt man fattar hur långt det är förrän man gör den.
En halv Ironman, det är som att simma 2 Vansbro tjejsim, cykla runt Åsunden och springa Göteborgsvarvet efter varandra. Det är rätt långt. Inför Vansbro Triathlon var jag mest nervös inför simningen, mest för att jag aldrig simmat över 1 km innan, i alla fall inte över 1 km crawl och alla gånger tidigare jag försökt att simma i öppet vatten har jag hyperventilerat så fort vattnet kommit till halsen.
Hur gick loppet då?
Simningen gick över förväntan då jag lyckades crawla hela vägen och gick in på en andraplats i motionsklassen på 49 min. Cyklingen gick som jag hoppades med ett snitt runt 30 km/h. Löpningen gick lite sämre än förväntat. Jag gick rätt mycket och tog det väldigt lugnt vid vätskedepåerna för att få i mig tillräckligt med vätska. Det var väldigt varmt ute så vätska behövdes för att ta sig i mål.
Min tid i mål blev 6.08. Jag är jättenöjd.
Nu är det 3 veckor kvar till Kalmar och tills dess ska jag försöka springa mycket för det är där som jag kommer att behöva vara bättre. Det känns sjukt när man tänker på att man ska göra Vansbro triathlon x 2 i Kalmar. Men det kommer att gå, annars är det som det är.
