Gratis rumpluft, man tackar!

Igår var jag och Henrik på gymmet och körde. Vi skulle ha kört backintervaller ute, men vi kollade ut och tog beslutet att mörkret och regnet hade besegrat oss, så vi körde inne istället. Inte var det lättare för det.

Vi körde 4 x 4min intervall på 15% lutning på löpbandet. Det gick inte så snabbt (ca 7-8 km/h) men jobbigt var det. Jag har glömt hur det känns att träna inne, vi har varit så duktiga på att träna ute.

Efter intervallerna körde vi lite tung styrka. Benböj, marklyft, chins.. Idag känns baksidan. Hela baksidan.

Idag ska vi köra cykla inne i Ryahallen. Försa passet inne för säsongen, det kommer att bli grymt kul! Men först lite skola..

Mörkerterapi gör ingen lycklig.

Det händer varje höst.. Man drabbas av den här fantastiska höstdepressionen. Det bara måste vara en folksjukdom, precis som influensan och vinterkräksjukan som kommer varje år. Jag försöker alltid hålla mig borta, men lyckas alltid drabbas. Jag tror även att jag drabbas mycket hårdare än andra människor, så därför är det extra synd om mig. Jag tror varje år att jag drabbats av det psykiatriska sjukdomen "melankoli". November är alltid värst. Jag tror att jag som är en morgonmänniska har det jobbigare när det är mörkt ute. De som är kvällspigga borde inte ha lika ont av mörkret. För mig är mörkret rena mardrömmen.

Men nu är snart den värsta månaden förbi och jag har överlevt i år med. Snart vänder det och det kommer att bli ljusare ute. Äntligen!

Det värsta med den här perioden och mörkret är att eftersom jag jobbar så mycket den här tiden på året och Henrik alltid slutar vid 18 så har jag aldrig någon möjlighet att träna ute när det är ljust. Utan träningen som jag älskar får jag alltid utöva i mörkret som jag hatar. Jag tror att jag inte märker det så mycket själv, men jag tror att det påverkar mig rätt mycket.

Till nästa år ska jag hitta nått botemedel mot höstdepressionen. Ljusterapi eller vad tusan som helst. Annars kanske vi stannar i Dubai, där är det i alla fall ALLTID ljust på dagen. 

Testvecka

Den här veckan är det testvecka igen för att se om jag har förbättrat mig något från förra månaden. I går var det 400m simtest, en förbättring med 31 sekunder från förra månaden vilket känns superkul! Med simningen är det alltid så svårt att se och känna om man simmar snabbare eller förbättrar sig något.

Idag var det 3 km löptest i Ryahallen, fantastiskt jobbigt att springa 15 varv på en 200 m-bana. Jag beundrar friidrottare som har den banan som "sitt rätta element". Jag känner omotivationen krypa på om jag måste springa samma löprunda allt för många gånger. Dagens löptest blev i alla fall en förbättring med 30 sekunder från förra månaden! Så nu är den nya tiden 13.25 att slå nästa månad.

En förbättring med 30 sekunder på både simningen och löpningen på en månad är hur bra som helst! Jag tror inte att man jag begära en bättre förbättring. Fortsätter det så här så kommer jag nog att ro i hamn alla målen jag satt upp för nästa säsong.

Nu är det bara att fortsätta stenhårt med träningen, för nu vet jag ju att den fungerar.. 


Nu är flyget till Dubai bokat så att den 26 februari lämnar vi Sverige för en vecka i värmen. Jag och Henrik längtar som tokar redan.

Abu Dhabi

Jag och Henrik gjorde en spontangrej häromdagen, som absolut inte är våran grej annars men - vi anmälde oss till Abu Dhabi International Triathlon, den 3 mars 2012! Vi åker ner runt den 28/2 och stannar till den 5/3. Dom flesta dagarna kommer att spenderas i Dubai, men vi kommer även bo några dagar runt tävlingsdagen i Abu Dhabi. Det kommer att bli så fantastiskt roligt att komma iväg, så att nu är planeringen och fixandet i full gång här hemma.

Vi har valt att köra den korta distansen nere i Abu Dhabi; 1.5km simning, 10mil cykel och 1mil löpning, vilket känns riktigt bra. 28 grader i luften och runt 25 grader i vattnet - och då är det "lågsäsong" där nere.

Träningsupplägget fram till tävlingen kommer att bli ungefär det samma, fast med en formtoppning i februari för att nå någon slags formtopp till tävlingen i början av mars. Att få den här tävlingen 4 månader bort känns som en STOR morot i träningen. Det är stor skillnad på att ha första tävlingen 3 månader bort istället för 6 månader bort.

Så nu ska det bara fixas pass, ta hepatitspruta och köpa några maxiklänningar eftersom man som tjej inte "får" visa sig i kläder som inte går över knäna eller täcker axlarna. Det var den solbrännan det.

Vilodag = ?

Sen Andreas började hjälpa mig med träningen så ser jag inte längre vilodagarna som hemska och stressande. Det är en av de största förändringarna de senaste två månaderna. Det är nu fantastiskt skönt när vilodagarna kommer och man bara känner att man kan släppa allt och ta det lugnt. Det bästa är ofta träningen dagen innan en vilodag, sista intervallen på träningspasset när man tar i så man tror att mjölksyran ska syra din kropp för alltid så tar man i lite extra för att man vet att - i morgon är det vilodag.

Idag vilar jag. Jag vilar alltid på måndagar och fredagar. Fredagen är helig och förtjänar vila. Måndagar är rätt sköna att vila på med. När alla andra går in i veckan med 100% och dör av brist på ork och omotivation på onsdagen så kan jag gå in med 50% på måndagen och hålla hela veckan ut.

Det svåraste med vilodagar är att det är lätt att drabbas av en lätt "depression", vilket för mig tror jag beror på att jag blir lite rastlös. Det är ofta på vilodagarna som man är som hungrigast. Det är då som kroppen vill fylla på med så mycket som möjligt för att klarar att gå lite på minus under träningsdagarna. All den här "överpåfyllningen" gör att man blir "överpigg". Trött i kroppen, men samtidigt rastlös. När kroppen är van att röra på sig så ser den ju samtidigt vilodagarna som nått ovanligt och reagerar på det.

Att träna för att sedan "förtjäna" vila.. Det är en fantastisk känsla.

Träningsanorexi..

Jag skulle vilja säga att alla som tränar mycket har någon form av träningsanorexi. Fastän vikten egentligen inte har så stor betydelse så lovar jag att de flesta som tränar mycket ändå håller koll på hur mycket de väger och hur vikten sett ut den senaste tiden.

Jag väger mig en gång i veckan. Jag tycker att det känns skönt att veta att man framför allt inte får i sig för lite mat och därmed går ner i vikt. En viktnedgång kan ju leda till en "skjuts" i träningen ett tag men sen stannar utvecklingen där. Att hela tiden bryta ner kroppen gynnar ingen träning. Så att hålla en jämn vikt är en indikation att du äter lika mycket som du gör av med, vilket är bra. Sen kan jag vara helt ärlig att säga att varje gång vågen visar en viktnedgång för mig så känns det bra och en viktökning det motsatta. Jag tror att det bara står skrivet i oss att det ska vara så.

Sen finns det självklart andra fall där en viktuppgång/viktnedgång är målet med träningen. Vid styrketräning kan en ökning av muskelmassa vara målet och inför tävling i vissa idrotter så kan en viktnedgång vara att föredra. Men för min del är målet i dagsläget att hålla en jämn vikt. 

Vikt är ett konstigt fenomen. Det är alltid med skräckblandad förtjusning man ställer sig på vågen. Jag har haft en viktuppgång på 1,5 kg sen Kalmar, vilken känns skit samma egentligen, men samtidigt så är en viktuppgång aldrig rolig. Stirrar man sig blind på siffrorna så är känslan inte speciellt bra, stirrar man sig blind på dagsformen så ser den inte speciellt god ut. Jag tror att det är samma med allt. 

Vi vill alltid vara i toppform. Vi vill alltid väga mindre. Vi vill alltid vara snyggare än vi var igår.

Om man vill bli bättre på exempelvis att springa, så måste man vara beredd på att under den perioden som man håller på att bygga upp löpningen för att bli bättre så kommer man att bli sämre ett tag innan det vänder och man blir bättre. Man bli slitnare under ett uppbyggnadsfas och därmed så går resultaten ner. För att kunna bygga upp kroppen måste vi slita lite på den först. Jag tror att det är lite samma med vikten. Under en uppbyggnadsfas så händer det så mycket med kroppen att det är rätt vanligt att man pendlar i vikt. Man samlar på sig mycket vätska, det är svårt att lägga om kosten efter träningen osv.

Jag tror att det alltid gäller att kolla över ett längre perspektiv, vilket jag kan ha väldigt svårt för själv. Ska jag vara som bäst i sommar så spelar ju resultaten idag mindre roll egentligen. Så länge jag ger mig de bästa förutsättningarna att bli bättre fram tills dess. Är min målvikt 57 kg i sommar så behöver jag inte väga 57 kg nästa vecka. Så länge jag inte har 5 kg att gå ner när det är en månad kvar.

Visste ni förresten att ordet "anorexi" kommer från grekiskan och betyder "brist på aptit"?

Komprimera mera!

Igår var det tisdag igen och träningsdag 1 i veckan då måndag är vilodag. På schemat stog det korta cykelintervaller så jag och Henrik åkte upp till Viared och körde våra intervaller där. Intervallerna kördes i 3, 2 och 1 minut med 2 minuter vila mellan. När vi rullade hemåt efter 45 minuter intervaller var mina ben som två överkokta spagetti som hängde ner för sidorna på mig. Hemma bytte vi om och stack ut på 25 minuter löpning. 10 min lugnt, 5 min ökning, 10 min lugnt.

Henrik har köpt ett par nya tights till mig. Ett par 2XU Thermal Compression tights. Fantastiskt sköna! Tightsen vann ett test i Runners World för ett tag sedan och även jag älskar dom! Jag har använt mycket 2XU innan också och jag kan bara prata gott om produkterna. Min 2XU-våtdräkt är underbar och jag vet att mitt Kalmarresultat hade varit något sämre utan mina 2XU Compression Calf Guards. Speciellt för mig som är student så är ju priset på produkterna lite för dyrt kanske, men det är tur att Henrik, som är min största sponsor slänger åt mig lite saker ibland.

Jag kollade på en film på Runners Worlds hemsida om vad Kristian från CEP och Ted från 2XU säger om just kompressionskläder. Kolla här: Varför kompressionskläder?

Bilden är tagen från 2XU Sveriges facebookgrupp..

Veckan som gått...

Måndag igen..

Förra veckan var en fantastiskt jobbig vecka. Första veckan på andra månadsschemat från Andreas. Första månaden var nog bara uppvärmning, för nu kör vi visst på riktigt.

Förra veckan blev det totalt 7,5 timmars träning fördelat på 5 träningsdagar. 7,5 timmar intervaller. Kul, jobbigt, givande är väl sammanfattningen. Jag tror att jag aldrig har känt mig så här sliten så många dagar. Den här veckan verkar det som att Henrik, trots att han säger att han är sliten har fått lite extra fart under skorna och har både sprungit och cyklat från mig. Jag får hoppas att det beror på att jag är sliten. Att Henrik springer snabbare än mig upp för Halénsbacken är döden för mitt självförtroende. Just Halénsbacken trodde ju jag var mitt triumfkort. Tills på torsdag ska jag ladda extra mycket för att försöka ta upp kampen.

I helgen var min kära familj på besök. Det är alltid lika roligt när dom är här och ger en liten extra guldkant på mitt liv. Nu är det snart ett halvår sedan jag var hemma i Dalarna.


Hur vore det om vi kunde trycka ihop Sverige lite? Bara sisådär 30 mil så att jag bara har 20 mil hem? Det vore kanon.


Jag måste ju faktiskt lägga upp en bild på våran nya bil! Styrservo, centrallås, kombi, sköna säten, ingen rost.. Ja ni hör ju vilket uppsving från Polon. Jag älskar den.

Klapp på axeln..

Det märks verkligen på kvällarna att vi ställde fram klockan i helgen, nu är det kolsvart redan innan 17.

Igår var det dags för ett dubbelpass efter att Henrik slutat jobba. Så vid 18.30 gav vi oss iväg på cyklarna med pannlampa, lampor på cyklarna, reflexvästar.. Vi åkte upp till Viared som är ett företagsområde i Borås och körde intervaller där. Pyramidintervaller på schemat. Efter 80 min var vi hemma igen och dressade snabbt om till löparkläder och gav oss ut på ett 25 min långt löppass. 

Att ge sig ut på två sådana här pass när det är kolsvart ute och man helst vill lägga sig i soffan under en filt, stärker en väldigt mycket. Det är som att ge sig ut med cykeln när det regnar. När man kommer hem efter ett regnpass har man en sådan fruktansvärt härlig känsla i kroppen, som inget solpass kan ge. Man känner sig extra duktig när dom yttre förhållandena inte är med en till 100%. Efter en lång dusch och med en god soppa i magen somnade vi gott sen kan jag säga. 

Idag ska vi springa i Halénsbacken, 4 gånger. För ett år sedan när jag var med i toppform så sprang vi upp för den backen 10 gånger på avslutningsdagen. Det gör jag aldrig om. Jag har inte ens velat att tänka på den backen sedan dess. Men idag är det dags igen. Efter att ha gjort den 10 gånger så känns ju 4 gånger som en baggis.. Nog för att 4 gånger är mer än nog. 10 gånger är galenskap. 

Utsikten från toppen av Halénsbacken.. Vackert!