Ytterligare en man i mitt liv..

Äntligen står den här hemma, färdigbyggd och alla inställningar är så nära perfekta som de kan vara. Min nya Cannondale Slice carbon. Tanken var att köra vanlig linjecykel ett år till innan jag satsade på en tempocykel, men nu blev det som det blev och det blev till sist väldigt bra. Ca 8 kg och när det är helt klar kommer den att vara Ultegrautrustad.

Mina snygga hjul gjorde ju inte att cykeln blev fulare precis. Vi kommer nog att bli riktigt bra vänner jag och min Cannondale och förhoppningsvis göra några riktigt bra tider i sommar!

En uppdatering på mina höftproblem är att jag bestämt mig för en kortisonspruta när jag kommer hem från Dubai. Stötvågsbehandlingarna är jättedyra och samtidigt är det inte alls säkert att jag blir bra. Kortison är ju läkarnas behandling på mitt problem och det är ett väldigt mycket billigare alternativ, ca 100 kr om man jämför med stötvågsbehandlingen på 4000 kr, vilket ju är rätt stor skillnad. Fungerar inte kortisonet så går det ju alltid att testa stötvågsbehandlingen istället. Men jag tror faktiskt mest på kortisonet, man vill ju alltid tro att läkarna vet bäst.

"Catch-up"

Nu har jag gått in i en mycket lugnare period av träning. Vilken känns jätteskönt efter januari som var en riktig berg-och-dalbana till månad. Trötthet, stress, jobb, sjukdom och mörker gjorde träningen extra tuff men förhoppningsvis har den gett mig mycket. Att ha en lugnare period nu är viktigt både för kroppen och huvudet. Att träna mycket är tröttsamt för kroppen men jag tror att det är i huvudet som det känns mest. Det är en konst att kunna ladda om efter varje träningspass som brutit ner en till småbitar.

Vila innebär också en en jäkla resa med sig själv. Kroppen återhämtar sig snabbt och rastlösheten sätter in. Allt det här sitter nog mest i huvudet då jag tränar lika många dagar i veckan nu och nästan lika många pass som förut. Passen är kostare nu, det är det stora skillnaden. Jag tror att den mesta av den här rastlösheten beror på att man vet att man tränar mindre än förra månaden. Det jag inte gjort innan kan jag nästan inte påverka till Abu Dhabi. Den stora träningsmånaden är över och nu gäller det bara att hålla igång och hålla sig frisk. Jag känner en stor skillnad på kroppen och formen är det inga fel på, nu gäller det bara att kapsla in och försöka förvalta den väl under tävlingen.

Igår var jag på en inspirationskväll med 600 personer från SÄS (Södra Älvsborgs Sjukhus). Jag stod där som utställare för Intersport och visade upp hemmaträningsprylar. Blossom höll en inspirationsföreläsning, vilken var kanon! Förutom det hon sa om kost kanske. Men annars är hon en väldigt härlig person att lyssna på! Hon pratade mycket om inställning och tankar, vilket är det hela livet handlar om.

"Hur tänker du nu att du ska tänka?". Jag gillade hennes prat om inställning och tankar.

Mattillåtet eller otillåtet?

Mattillåtet är en bok som jag läser ju nu. Boken är främst skriven för de personer som drabbats av en ätstörning, men även till behandlare och anhöriga till personer med en ätstörning. Än så länge tycker jag att boken är kanonbra! Jag kan ibland bli lite less på dagens samhälle. Alla dessa modedieter som får oss att utesluta olika näringsämnen och livsmedel i kosten för att vi ska må bättre och bli smalare. Hade någon utav alla dessa modedieter varit något banbrytande så hade den inte försvunnit lika snabbt som den uppkommit - eller så hade det inte kommit nya dieter som slår ut den gamla. För vi blir ju inte smalare i världen, eller hur?

Det finns 4 näringsämnen som kroppen får sin energi från: Kolhydrater, fett, protein och alkohol. Alkoholen innehåller inget förutom energi och är därför inte ett viktigt näringsämne ur näringssynpunkt. Men Protein, kolhydrater och fett är 3 viktiga näringsämnen - varför ska vi då utesluta något?

Boken mattillåtet skriver mycket om detta. Varför ska vi utesluta något utav näringsämnena? Kroppen behöver ju alla? Sen är boken skriven till personer med ätstöringar, men i dagens samhälle så tycker jag att de flesta lider av en ätstörning. Vissa är bara mer drabbade än andra. Med en ätstörning menar jag inte att man svälter sig eller kräks, för att det är inte de det hela handlar om. Det hela handlar om det förhållandet man har till mat och när det kan bli ett problem. Vissa är rädda för fett, andra tror att kolhydrater är den stora fetmaboven, andra äter varken kolhydrater eller fett, andra tror att protein är kanonnyttigt och helt kalorifritt. Tankarna är många.

Mycket idag handlar om utseende och mat har ju en stor del i den hysterin. Men hur vore det inte om vi alla bara kunde sluta att se på mat som tillåtet eller förbjudet och bra mat och dålig mat.

Mat ska göra oss levande, inte kväva oss i ett beteende som ingen levande lever speciellt bra i.

Trochanterit..

Ja, Trochanterit är domen. Jag har försökt att googla det länge nu för att få reda på exakt vad det är, men det var inte så lätt. Trochanterit är i alla fall en inflammation i lårets utsida, mot höften. Höftledsinflammation står det på vissa hemsidor. Thomas testade min rörlighet i höften och sa ganska snabbt att det inte var min höft det var fel på, vilken känns skönt. Att få en "utsliten höftkula" som diagnos vid 23 års ålder skulle ju inte kännas så bra. Men sen tryckte han precis på en punk lite längre ner på låret och jag kände direkt att det var där som smärtan kom från. En inflammation. Vad den beror på vet jag inte, eller den beror nog på mycket - pronation, hårt träning, fel löpsteg... Det här har jag haft länge. Förra våren hade jag problem med mitt högra knä vilket kan sättas samman med mitt nuvarande höftproblem. För 18 månader sen så sprang jag en halvmara i Halmstad, vilket slutade med att jag haltade in i mål och gnällde på min höft. Så hur länge den här inflammationen har legat där och grott vet jag inte. Men att den har blivit värre nu det senaste halvåret, den saken är säker.

Nu väntar 4-6 stötvågsbehandlingar när vi kommer hem från Dubai. Att börja att behandla nu är att slänga pengarna i sjön då jag under behandlingstiden måste lägga löpningen på hyllan, vilket blir ca 6 veckor.

Det känns fantastiskt skönt att veta vad det (förhoppningsvis) är, men det kommer att kännas i plånboken efter 6 behandlingar kan jag säga. Men det är bara pengar och man har bara en kropp. Jag vet ju att bara strunta i smärtan och fortsätta träna på kommer att göra min triathlonkarriär väldigt kort. Blir det bra efter 6 behandlingar så kommer det att vara värt alla pengar. Att ha ont känns ju inte bara i där smärtan är lokaliserad. Utan en skada känns i hjärtat varje gång det gör ont, att ha ont är fruktansvärt påfrestande.

Jag är lättad. Jag är glad. Jag ville bara pussa Thomas när han sa "... men det bästa är ju att vi kan behandla det..". Lycka. På en måndag, en vecka innan en bamsetenta. Det hör inte till vanligheterna.

Tror att inflammationen sitter i den här senan som sträcker från höften till knät..

Stötvågsbehandling.. Bilden är tagen från www.smartguiden.se

Idag är det ingen vanlig dag..

.. För det är min underbara mammas födelsedag! 48 år ung.

Jag tror att min mamma är född till att vara mamma. Det är kanske alla vi kvinnor är födda till att vara, men min mamma är verkligen det perfekta mamman. Hon har lyckats med att uppfostra 4 underbara barn till fantastiska personer.

Min pappa slängde in handduken tidigt, när jag var 6 år närmare bestämt och sedan dess så har mamma klarat sig helt själv. Tills min plastpappa Lars kom in i bilden lite senare förstås! Min mamma har alltid funnits där för mig och alltid trott på mig, vad jag än tagit mig till. Min mamma är en av mina bästa vänner och hon vet mer om mig än någon annan. Sen jag flyttade hemifrån har vi pratat i telefonen nästan varje dag. Jag tror vi kan räkna dagarna vi inte pratat med varandra.

I år är det 8 år sedan jag flyttade hemifrån. 8 år. Galet. Första flytten var 25 mil från Orsa, andra flytten blev 48 mil bort. Att bo så långt från sina föräldrar och sin familj är fruktansvärt. Skulle jag få bestämma så skulle jag vilja flytta hit min familj, hur vore det inte om dom bodde i Sjömarken? Eller Hestra? Skulle jag någon gång flytta hem till Orsa igen så skulle det bara vara av saknaden efter familjen. Men i Orsa finns ingen framtid. I närheten av Orsa finns ingen framtid heller. Tyvärr.

Så mamma, det här inlägget är till dig. Du betyder fantastiskt mycket för mig. Du ger så mycket med vill aldrig ha någon tillbaka. Du är verkligen världens bästa mamma. Jag älskar dig.