Ytterligare en man i mitt liv..

Äntligen står den här hemma, färdigbyggd och alla inställningar är så nära perfekta som de kan vara. Min nya Cannondale Slice carbon. Tanken var att köra vanlig linjecykel ett år till innan jag satsade på en tempocykel, men nu blev det som det blev och det blev till sist väldigt bra. Ca 8 kg och när det är helt klar kommer den att vara Ultegrautrustad.

Mina snygga hjul gjorde ju inte att cykeln blev fulare precis. Vi kommer nog att bli riktigt bra vänner jag och min Cannondale och förhoppningsvis göra några riktigt bra tider i sommar!

En uppdatering på mina höftproblem är att jag bestämt mig för en kortisonspruta när jag kommer hem från Dubai. Stötvågsbehandlingarna är jättedyra och samtidigt är det inte alls säkert att jag blir bra. Kortison är ju läkarnas behandling på mitt problem och det är ett väldigt mycket billigare alternativ, ca 100 kr om man jämför med stötvågsbehandlingen på 4000 kr, vilket ju är rätt stor skillnad. Fungerar inte kortisonet så går det ju alltid att testa stötvågsbehandlingen istället. Men jag tror faktiskt mest på kortisonet, man vill ju alltid tro att läkarna vet bäst.

"Catch-up"

Nu har jag gått in i en mycket lugnare period av träning. Vilken känns jätteskönt efter januari som var en riktig berg-och-dalbana till månad. Trötthet, stress, jobb, sjukdom och mörker gjorde träningen extra tuff men förhoppningsvis har den gett mig mycket. Att ha en lugnare period nu är viktigt både för kroppen och huvudet. Att träna mycket är tröttsamt för kroppen men jag tror att det är i huvudet som det känns mest. Det är en konst att kunna ladda om efter varje träningspass som brutit ner en till småbitar.

Vila innebär också en en jäkla resa med sig själv. Kroppen återhämtar sig snabbt och rastlösheten sätter in. Allt det här sitter nog mest i huvudet då jag tränar lika många dagar i veckan nu och nästan lika många pass som förut. Passen är kostare nu, det är det stora skillnaden. Jag tror att den mesta av den här rastlösheten beror på att man vet att man tränar mindre än förra månaden. Det jag inte gjort innan kan jag nästan inte påverka till Abu Dhabi. Den stora träningsmånaden är över och nu gäller det bara att hålla igång och hålla sig frisk. Jag känner en stor skillnad på kroppen och formen är det inga fel på, nu gäller det bara att kapsla in och försöka förvalta den väl under tävlingen.

Igår var jag på en inspirationskväll med 600 personer från SÄS (Södra Älvsborgs Sjukhus). Jag stod där som utställare för Intersport och visade upp hemmaträningsprylar. Blossom höll en inspirationsföreläsning, vilken var kanon! Förutom det hon sa om kost kanske. Men annars är hon en väldigt härlig person att lyssna på! Hon pratade mycket om inställning och tankar, vilket är det hela livet handlar om.

"Hur tänker du nu att du ska tänka?". Jag gillade hennes prat om inställning och tankar.

Mattillåtet eller otillåtet?

Mattillåtet är en bok som jag läser ju nu. Boken är främst skriven för de personer som drabbats av en ätstörning, men även till behandlare och anhöriga till personer med en ätstörning. Än så länge tycker jag att boken är kanonbra! Jag kan ibland bli lite less på dagens samhälle. Alla dessa modedieter som får oss att utesluta olika näringsämnen och livsmedel i kosten för att vi ska må bättre och bli smalare. Hade någon utav alla dessa modedieter varit något banbrytande så hade den inte försvunnit lika snabbt som den uppkommit - eller så hade det inte kommit nya dieter som slår ut den gamla. För vi blir ju inte smalare i världen, eller hur?

Det finns 4 näringsämnen som kroppen får sin energi från: Kolhydrater, fett, protein och alkohol. Alkoholen innehåller inget förutom energi och är därför inte ett viktigt näringsämne ur näringssynpunkt. Men Protein, kolhydrater och fett är 3 viktiga näringsämnen - varför ska vi då utesluta något?

Boken mattillåtet skriver mycket om detta. Varför ska vi utesluta något utav näringsämnena? Kroppen behöver ju alla? Sen är boken skriven till personer med ätstöringar, men i dagens samhälle så tycker jag att de flesta lider av en ätstörning. Vissa är bara mer drabbade än andra. Med en ätstörning menar jag inte att man svälter sig eller kräks, för att det är inte de det hela handlar om. Det hela handlar om det förhållandet man har till mat och när det kan bli ett problem. Vissa är rädda för fett, andra tror att kolhydrater är den stora fetmaboven, andra äter varken kolhydrater eller fett, andra tror att protein är kanonnyttigt och helt kalorifritt. Tankarna är många.

Mycket idag handlar om utseende och mat har ju en stor del i den hysterin. Men hur vore det inte om vi alla bara kunde sluta att se på mat som tillåtet eller förbjudet och bra mat och dålig mat.

Mat ska göra oss levande, inte kväva oss i ett beteende som ingen levande lever speciellt bra i.

Trochanterit..

Ja, Trochanterit är domen. Jag har försökt att googla det länge nu för att få reda på exakt vad det är, men det var inte så lätt. Trochanterit är i alla fall en inflammation i lårets utsida, mot höften. Höftledsinflammation står det på vissa hemsidor. Thomas testade min rörlighet i höften och sa ganska snabbt att det inte var min höft det var fel på, vilken känns skönt. Att få en "utsliten höftkula" som diagnos vid 23 års ålder skulle ju inte kännas så bra. Men sen tryckte han precis på en punk lite längre ner på låret och jag kände direkt att det var där som smärtan kom från. En inflammation. Vad den beror på vet jag inte, eller den beror nog på mycket - pronation, hårt träning, fel löpsteg... Det här har jag haft länge. Förra våren hade jag problem med mitt högra knä vilket kan sättas samman med mitt nuvarande höftproblem. För 18 månader sen så sprang jag en halvmara i Halmstad, vilket slutade med att jag haltade in i mål och gnällde på min höft. Så hur länge den här inflammationen har legat där och grott vet jag inte. Men att den har blivit värre nu det senaste halvåret, den saken är säker.

Nu väntar 4-6 stötvågsbehandlingar när vi kommer hem från Dubai. Att börja att behandla nu är att slänga pengarna i sjön då jag under behandlingstiden måste lägga löpningen på hyllan, vilket blir ca 6 veckor.

Det känns fantastiskt skönt att veta vad det (förhoppningsvis) är, men det kommer att kännas i plånboken efter 6 behandlingar kan jag säga. Men det är bara pengar och man har bara en kropp. Jag vet ju att bara strunta i smärtan och fortsätta träna på kommer att göra min triathlonkarriär väldigt kort. Blir det bra efter 6 behandlingar så kommer det att vara värt alla pengar. Att ha ont känns ju inte bara i där smärtan är lokaliserad. Utan en skada känns i hjärtat varje gång det gör ont, att ha ont är fruktansvärt påfrestande.

Jag är lättad. Jag är glad. Jag ville bara pussa Thomas när han sa "... men det bästa är ju att vi kan behandla det..". Lycka. På en måndag, en vecka innan en bamsetenta. Det hör inte till vanligheterna.

Tror att inflammationen sitter i den här senan som sträcker från höften till knät..

Stötvågsbehandling.. Bilden är tagen från www.smartguiden.se

Idag är det ingen vanlig dag..

.. För det är min underbara mammas födelsedag! 48 år ung.

Jag tror att min mamma är född till att vara mamma. Det är kanske alla vi kvinnor är födda till att vara, men min mamma är verkligen det perfekta mamman. Hon har lyckats med att uppfostra 4 underbara barn till fantastiska personer.

Min pappa slängde in handduken tidigt, när jag var 6 år närmare bestämt och sedan dess så har mamma klarat sig helt själv. Tills min plastpappa Lars kom in i bilden lite senare förstås! Min mamma har alltid funnits där för mig och alltid trott på mig, vad jag än tagit mig till. Min mamma är en av mina bästa vänner och hon vet mer om mig än någon annan. Sen jag flyttade hemifrån har vi pratat i telefonen nästan varje dag. Jag tror vi kan räkna dagarna vi inte pratat med varandra.

I år är det 8 år sedan jag flyttade hemifrån. 8 år. Galet. Första flytten var 25 mil från Orsa, andra flytten blev 48 mil bort. Att bo så långt från sina föräldrar och sin familj är fruktansvärt. Skulle jag få bestämma så skulle jag vilja flytta hit min familj, hur vore det inte om dom bodde i Sjömarken? Eller Hestra? Skulle jag någon gång flytta hem till Orsa igen så skulle det bara vara av saknaden efter familjen. Men i Orsa finns ingen framtid. I närheten av Orsa finns ingen framtid heller. Tyvärr.

Så mamma, det här inlägget är till dig. Du betyder fantastiskt mycket för mig. Du ger så mycket med vill aldrig ha någon tillbaka. Du är verkligen världens bästa mamma. Jag älskar dig.

1456 gram kärlek.

Här är mina nya kärlekar. 58 mm, carbon, 1456 gram/paret. Dom kommer att göra mig lycklig. I alla fall så länge jag slipper punka. Jag är dålig på att byta slang på vanliga hjul, mina nya hjul har tubdäck. Tur att jag har Henrik.

Nu börjar allt snart bli klart inför Abu Dhabi. Om en månad åker vi!

Min skadade höft..

Alla som tränar har säkert någon gång varit skadad. Att vara skadad eller sjuk när man tränar mycket är rena rama dödsbeskedet. Det är så det känns i hjärtat. Det känns som att man förlorar en bit av sig själv och efter att man samlat tankarna och kommit tillbaka till verkligheten så vill man inget hellre än att ta tillbaka den biten man förlorat genom att bara försöka att få all hjälp man kan få utifrån.

Min höft har krånglat länge. Problemet är att jag inte vet vad det är. Smärtan sitter på utsidan av höften och smärtan är fruktansvärt svårt att beskriva. Det  känns som att jag vid varje steg sliter på höftleden. Det känns som att jag "hänger" upp hela benet på höften som är som en svag spik som inte riktigt orkar hålla den uppe. Smärtan kommer oftast när jag är ute och går, springer långt (hastighet spelar ingen roll), i uppförsbackar (intervaller fungerar) och i trappor. Smärtan kommer alltså oftast vid lågintensiv träning. Är det någon som känner igen sig? När jag pratar om min smärta så börjar jag till och med bli osäker, sitter det i höften? Där höft-utsida lår-rumpa-ljumske möts, där sitter det. 

Jag har testat att vila, har fått massage, varit hos en naprapat... Behandlingarna där gör så att jag blir mindre stel och mer rörlig, men dom tacklar tyvärr inte det egentliga problemet. Problemet är ju att jag inte vet vad det egentliga problemet är, så jag vet heller inte vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Jag är trött på att alla säger att man ska vila. Vadå vila? Jag vilar mer än gärna om jag vet att jag blir bra. Men att vila för att bli bra tills man börjar träna igen? Då känns ju vilan helt onödig. 

Idag är det jag mot gråten. Varje dag med mer eller mindre smärta gör att jag springer ifrån min dröm. Jag kommer aldrig bli bra med en dålig höft. Vet jag att jag aldrig kommer att bli bra så är det här satsningen inte värt det. Men vem kan hjälpa mig? Vet man inte vad det är som leder till smärtan så vet man ju inte heller vart och vem man ska boka tid hos? Naprapat, sjukgymnast, kiropraktor, läkare..? 

Jag blir galen.  

Ny tävlingsdräkt..

Idag kom min nya tävlingsdräkt från Orca. Jag älskar den! Det är en Orca Core Race Suit Female. Spana in den på Orcas hemsida. Dräkten sitter riktigt bra (tajt och avslöjande) och jag tror att den kommer att göra mig lite snabbare i Abu Dhabi. Det är förresten snart bara 1 månad kvar. Av toppningen återstår 1 vecka stenhård träning, sen ska jag bara mysträna fram tills vi åker.

Slimmad.. Oyes. 

Underbara dag!

Igår var det en sådan där underbar dag. Precis en sådan dag som jag hade önskat mig efter lördagens otursdag. Jag insåg igår att jag tyvärr hade gjort hål på mina 2XU thermal tights efter fallet på löprundan i lördags. Typiskt. Men men, det är redan gjort.

I går var det 70 min intervaller på trainern och sedan 30 min löpning i ett helt underbart väder! Det hade kommit massa snö under lördagen så massa snö på backen, sol, 0°C och massvis av folk ute som åkte pulka och var ute och promenerade. Världen var lycklig, vilket gjorde mig lycklig. Jag som inte ens vill att det ska vara snö ute. Men får det vara sådant här underbart väder så är det okej för mig. I alla fall ett tag till.

Efter närmare 100 min träning så hade jag mer energi än någonsin. Så jag och Henrik slängde på oss långkalsongerna och skalbyxorna och åkte upp till Ryssbyklint utsiktsplats där man har utsikt över hela Borås. Borås är vackert. Det är nära till allt. För fem år sedan trodde jag nog aldrig att jag skulle säga det här men jag trivs faktiskt riktigt bra i Borås.

Ryssbyklint utsiktsplats. Målet på backintervallerna i Halénsbacken..

Ibland går det bra - ibland sämre..

Det finns dagar då allt stämmer.. Man bara flyger fram i spåret och träningspassen genomför man med ett leende på läpparna. Fastän pulsen stiger så känner man det inte för att man bara kan koncentrera sig på värden som bara ler åt en..

Idag var det inte sådan dag..

Det första träningspasset på trainern gick kanon men sen var det dags för löpningen. Distanslöpning 90 minuter på schemat. Tufft. Ute vräkte snön ner och tillsammans med vinden på runt 10 m/s så var det en riktigt go snöstorm som jag gav mig ut i. Snön rent av piskade mig i ansiktet och glasögonen som jag tagit på mig för att kunna se något immade igen samtidigt som det la sig snö på linsen. Min nya taktik fick bli att sätta glasögonen på huvudet och "taktikblunda" med ett öga i taget för att se något. När jag äntligen kom in i skogen och blev kvitt den värsta vinden så rullade löpningen på tills - jag gjorde världens största vurpa i en nedförsbacke. Den hemska snön som hade lagt sig på marken gjorde att man omöjligt kunde ana vad som dolde sig under. Med ett ömmande knä och som TUR var, hela byxor fortsatte jag en bit till innan jag gav upp. 45 minuter blev det totalt. Hälften utav det jag skulle springa idag. Besvikelse är ordet. Jag hatar att göra dåliga träningspass. Jag har svårt att ta att förhållandena inte var på min sida idag, jag tycker att jag ska göra bra träningspass ändå. Men ibland går det bara inte. Förhoppningsvis är jag på gång i morgon igen och kan göra morgondagens träning dubbelt så bra.

Is och snö är ingen bra kombination.. 

En bild från det första passet.. 

Koka ägg?

Jag kokar ägg till frukost varje morgon. Jag gillar varm mat på morgonen. Gröt, ägg och en smörgås. Tidigare åt jag alltid yoghurt och müsli, men insåg efter ett tag att magknipen och uppblåstheten under dagen helt försvann när jag började med gröt istället. Laktosintolerant? Nejnej. Kanske bara en överkänslighet på morgonen?

För alla er som inte kokar ägg på morgonen för att det är jobbigt eller tar för lång tid så har jag ett supertips! Det började med att jag köpte en äggkokare, men att ta fram den ur skåpet (som alltid är överfullt) varje morgon blev också ett jobbigt moment. Så nu har jag hittat supergrejen; en miniäggkokare för ett ägg! Man fyller den med lite vatten, lägger i ett ägg och sen kör man den i micron i ca 7 minuter - klart! Henrik köpte den till mig i butiken "Önska" och den kostade runt 60 kr tror jag, en supergrej!

Den är ju rätt söt också - och tar INGEN plats! 

Halénsbacken

Alla som bor i Borås vet vad Halénsbacken är för något. Halénsbacken är backen bakom just Haléns och är en ca 4.30 minuter lång backe, för mig. För dom bästa, kanske strax under 4 minuter. Dom halvdåliga kommer knappt upp, i alla fall inte med någon tid att prata om. Idag var det 6 gånger upp för backen som gällde. Eller 4 minuter, så långt jag hinner i backen, sex gånger. Halénsbacken är inte ens en sådan backe som kan kännas lite halvlätt första gången för att sedan bli värre och värre, utan den är plåga från första början. Jag försökte ändå att hålla mig under 190 bpm i puls och klarade alla 6 gångerna rätt bra. Mycket bättre än förra gången jag körde. Efter sista intervallen var jag trött - men glad. Det var ett bra pass.

Efter löpningen åkte jag bort till gymmet för att köra styrka. När man har problem att parkera bilen för att man är så trött i kropp och knopp så måste man ha tagit i rätt hårt i backen? Att köra bil efter ett hårt träningspass måste vara lika farligt som att köra bil efter några glas vin.

Idag åt vi en KANONGOD hemmagjord kebab med tomatsalsa och avokadoröra till middag. Receptet finns på Tastelines iphone app. Dom har jättemånga goda recept där, perfekt för oss som tröttnat på dom vanliga rätterna som rullar hemma.

Helt slut efter 5 ggr upp för Halénsbacken förra hösten.. 

Ledig helg..

Ledig helg betyder träningshelg i de flesta fall för min del. Träna och bara ta det lugnt. 

När man tränar mitt på dagen så tycker jag att man bli väldigt trött resten av dagen. Tränar man på kvällen så finns det inte så många fler timmar att bli trött på innan man ska gå och lägga sig vilket egentligen är bättre, men vem vill inte träna när det är ljust? Man får nog även ut mer av träningen på dagen då man oftast är piggare. 

Igår var det 75 min löpning som gällde. I fantastiskt väder! 0°C och sol. När solen stekte i ansiktet så insåg man hur länge sen det var sen sist. Jag hade siktat in mig på ett 6min/km tempo, men när jag kom hem visade pulsklockan på 5.40min/km och 13.3 km. Känns kanon trots nästa en vecka i sjuksängen. 

Henrik fixade min cykel i veckan, så nu fungerar växlarna och bromsarna på tempostyret så idag kunde jag köra ordentligt. Jag måste helt ha förträngt smärtan i underlivet under 18 mil i Kalmar med bara en triathlondräkt med tunn, tunn padding. 1 h på trainern var plåga och jag fick mitt i passet hoppa av cykeln och byta till ett par andra cykelbyxor. Det blev trots avbrottet ca 1 h pyramidintervaller och 30 min löpning efter det, med 3 stycken 2 min intervaller i mitten. 

Det är fantastiskt att ha sin egna cykelmekaniker hemma när man är så okunnig på cykelmek som mig. Inte är han så dyr heller (!?). Massa kärlek till honom.

5 dagar i helvetet..

Hosta och vila kan bäst beskriva dom senaste dagarna i mitt liv. Vad gör folk när dom inte tränar? Det positiva är att dagarna känns som att dom aldrig tar slut, om det nu är nått positivt. Annars upplever jag bara en massa negativa biverkningar av att inte träna som trötthet, frustration, omotivation och brist på aptit (!). Jag tror att jag aldrig har varit med om att inte vara konstant hungrig och sugen på sötsaker. Dock så är ju den maten som jag är hungrig på inte den nyttigaste eller bästa för mig. Jag brukar ju aldrig vara sugen på pizza annars, men nu känns det helt klart som det bästa jag kan stoppa i mig.

När jag ringde sjukvårdsupplysningen i fredags för att få nått starkare mot min hosta så gav dom mig rekommendationerna: sova med fyra kuddar, suga i omgångar på strepsilstabletter, ta ipren och sova med en termos med te bredvid mig. Det var ju en skämt. Men efter några nätter till utan sömn så sov jag i natt med en termos med te och "halvsugna" strepsilstabletter på nattduksbordet. Hjälpte det? Det får mig inte att sova mer tyvärr, men hostan ger sig snabbare.

Nu håller jag bara tummarna för att jag ska kunna börja att träna lite smått i morgon. Henrik är skadad och kommer troligtvis inte att kunna träna på några veckor vilket gör att jag får träna extra hårt, för att nu är ju allt upp till mig om vi ska lyckas få med oss en placering hem från Abu Dhabi. Nu är det mindre än 2 månader kvar. 

Ny design..

Istället för att plugga idag så la jag lite extra tid på bloggen. Hoppas ni gillar den.

En helt vanlig onsdagskväll...

Tempostyret på plats för att få till den rätta sittställningen inför Abu Dhabi..

Intervaller, 3 + 2 + 1 min x 3 med 2 min vila mellan varje intervall. Jag ser ju faktiskt rätt svettig ut..

Formtoppning inför Abu Dhabi..

I slutet av förra veckan fick jag ett mail från min coach Andreas som började så här:

"Tjenare. Här kommer din hårdaste månad någonsin. Jag tycker du ska satsa på att göra ett riktigt bra resultat i Abu Dhabi. Du har en riktigt bra utvecklingskurva och med denna stenhårda träning en månad kommer du att kunna komma i kanonform.."

Så nu kör vi. Jag är laddad till tänderna på att få köra igång januari och 2012 på riktigt. En formtoppningsmånad betyder att vi kommer att öka träningen från ca 7h i veckan till 10h i veckan med start nästa vecka. Lika många pass/vecka men längre och hårdare pass. Det kommer att bli tufft.

Men...

..Självklart så lyckade jag vakna i morse med halsont och sjukkänsla i kroppen. Det var ju verkligen inte den start på månaden som jag ville ha. Tur att måndagar fortfarande är vilodag så att jag har idag på mig att bli bättre. Jag känner mig mycket bättre nu än vad jag gjorde i morse men det är fortfarande inte helt hundra. Nu kurerar jag mig med te och apelsiner, fastän jag vet att det inte finns något riktigt botemedel mot förkylning. Men det känns ju alltid bättre att göra något.

Året som gått..

Nu tänkte jag försöka mig på en liten sammanfattning av året 2011. Ett år som började med crossfit och avslutades med full satsning på triathlon.

Januari -11: Sophie tränar crossfit. Går upp 2 kg i vikt (kolla armarna) och klarar av att göra 51 armhävningar på 1 minut. Får någon gång här för sig att göra Kalmar Iromman i augusti.

Februari -11: Sophie börjar på crawlkurs och inser att simning inte var så lätt som hon hade hoppats. Att skjuta ifrån, ta 4 crawltag och sedan gå tillbaka på botten gör man ingen Ironman på.

Mars -11: Sophie anmäler sig till Kalmar Ironman och Borås Triathlon. Tränar fortfarande väldigt mycket crossfit och "vila" finns inte i hennes liv.

April -11: Dags för dom första cykelpassen ute! Simningen går framåt trots en motivationssvacka. Sophie får hem sin nya kärlek - en Trek Madone 5.2.

Maj -11: Sophie har blogg-torka och skriver inte ett inlägg på 2 månader.

Juni -11: Sophie gör sin triathlondebut i Mitt i Borås Triathlon. 1/10 Iromman på 62 minuter vilket räckte till en 6:e plats. Höfterna börjar krångla och nu är en start i Kalmar väldigt långt borta.

Juli -11: Sophie genomför Vansbro Triathlon. 1/2 Ironman på tiden 6.08. Sophie trodde här att det skulle vara en omöjlighet att göra den dubbla distansen i Kalmar.

Augusti -11: KALMAR IRONMAN på tiden 12:52:53.

September -11: Sophie ska ha vilomånad men tjuvtränar lite ändå. Sophie bestämmer sig för att satsa till 100% på triathlon 2012.

Oktober -11: Träningen är igång på riktigt och Sophie tar hjälp av Andreas Lindén med träningen. Sophie springer 3 km på 13:45.

November -11: Första träningsmånaden med Andreas. Sophie och Henrik anmäler sig till Abu Dhabi International Triathlon 3/3 2012.

December -11: Inneträningens månad. Sophie har förbättrat sin tid på 3 km med 40 sekunder på två månader. Hon kan inte vara mer laddad inför 2012! GOTT NYTT ÅR!

Det här året har varit en fantastiskt år. Henrik har stöttat och hjälpt mig till 100% och de senaste 6 månaderna har han även levt mitt liv vad gäller träningen vilket är ett stort lyft i vårt liv tillsammans! Jag vill även passa på att tacka Henrikssons cykel för all hjälp med utrustning under året och Trek för hjälp med cykeln. Utan er hade det aldrig gått.

Sista träningpasset för året..

... blev ett svettigt 3 x 10 min pass på trainern i torsdags med crosslöp efteråt och ett 1h långt löppass i fredags. När vi slutat springa i fredags och Henrik sa "jaha, det där var vårt sista träningspass 2011", så blev jag nästan lite ledsen. Det kändes sorgligt att lämna 2011 som har varit ett av de bästa åren någonsin. Jag ville egentligen bara vända mg till Henrik och säga att vi aldrig skulle sluta springa för att då kanske vi skulle få stanna kvar i 2011 längre. Men hur mycket jag än försökte hålla kvar vid 2011 så blev det 2012 och 2012 kommer nog inte att bli så tokigt det heller. 

Gott nytt år på er!