OW-simning och Midnattsloppet!

Vilken lördag det blev. på förmiddagen åkte jag in till Borås för att simma lite OW på Almenäs. Vattnet hade perfekt temperatur och solen lyste. Jag fick ett fint pass på ca 40 min, simningen känns väldigt bra trots att jag simmat alldeles för dåligt i år.

Sen vid 19.00 i går så åkte jag och Petra mot Göteborg för att springa Midnattsloppet. Jag hade läst att banan var väldigt kuperad så nått personbästa på milen skulle det inte bli. Jag har även haft väldigt svårt att springa millopp eller löplopp överlag då jag gärna varvar att kuta och att gå. Vilket slutar att jag får en hemsk upplevelse varje gång jag springer. Idag var planen att bara hänga med strömmen, att inte gå ut för hårt och att ha roligt. Att komma i mål och må bra och känna att det gått bra var viktigare än tiden.

21.40 gick startskottet. Vi var väldigt mycket folk i min startgrupp och då jag alltid kliver in lite för sent i startfållan när jag ska springa så hamnade vi väldigt långt bak, men vad gjorde det tänkte jag? Första km gick i 5.33-tempo, det var väldigt trångt och folk sprang i dikena för att komma framåt. Jag sprang med strömmen, försökte hitta ett bra flow trots all trängsel. Vid andra km började det lätta på allt folk. Jag försökte fortfarande inte slösa massa onödig energi på att springa slalom utan hitta ett spår och hålla det. De två första km gick lätt, superlätt. Jag hörde folk flåsa runt mig men jag var knappt andfådd. Sen började backarna komma. Men jag körde på, de första 5 km sprang jag på 25.14. Mellan 7 och 8 km skulle man springa upp och vända vid en kyrka vid masthugget. Backen var jättelång och brant. Jag tog det lugnare upp men trots att jag slog av på tempot och metodiskt tog mig upp till toppen så sprang jag om hur mycket folk som helst. Mina ben var fortfarande pigga. De sista 100m av backen så började mjölksyran komma, för första gången på loppet. Men nu var det bara 2 km kvar, bara att ösa. När det var mindre än 2km kvar så började min kamp, jag började bli trött. Men jag bet i hop sista biten och backen upp mot slottsskogen sprang jag med tunga ben.

I mål på tiden 50.23. Kanonnöjd. Enligt min klocka var banan 250m för lång. Lite störigt att inte gå under 50-minuter när jag nu var så nära. Men vad gör det? Jag hade en fantastisk resa, för första gången i hela mitt liv så genomförde jag ett lopp utan att ta ett gåsteg. Jag gav inte upp en gång. Det är så här det ska kännas alltså?

Förra året sprang jag Kretsloppet på 49.45 vilket är min bästa miltid. Det var det värsta jag varit med om. Jag gick säkert 5 gånger och ville aldrig mer springa. Så i går var verkligen en vinst.


/S.

Backig bana!

Split-tiderna