Mörkerterapi gör ingen lycklig.

Det händer varje höst.. Man drabbas av den här fantastiska höstdepressionen. Det bara måste vara en folksjukdom, precis som influensan och vinterkräksjukan som kommer varje år. Jag försöker alltid hålla mig borta, men lyckas alltid drabbas. Jag tror även att jag drabbas mycket hårdare än andra människor, så därför är det extra synd om mig. Jag tror varje år att jag drabbats av det psykiatriska sjukdomen "melankoli". November är alltid värst. Jag tror att jag som är en morgonmänniska har det jobbigare när det är mörkt ute. De som är kvällspigga borde inte ha lika ont av mörkret. För mig är mörkret rena mardrömmen.

Men nu är snart den värsta månaden förbi och jag har överlevt i år med. Snart vänder det och det kommer att bli ljusare ute. Äntligen!

Det värsta med den här perioden och mörkret är att eftersom jag jobbar så mycket den här tiden på året och Henrik alltid slutar vid 18 så har jag aldrig någon möjlighet att träna ute när det är ljust. Utan träningen som jag älskar får jag alltid utöva i mörkret som jag hatar. Jag tror att jag inte märker det så mycket själv, men jag tror att det påverkar mig rätt mycket.

Till nästa år ska jag hitta nått botemedel mot höstdepressionen. Ljusterapi eller vad tusan som helst. Annars kanske vi stannar i Dubai, där är det i alla fall ALLTID ljust på dagen.