Igår var min sista tävling för säsongen, Tjörn Triathlon. En halvironman med SM-klass. Jag hade i år bestämt mig för att köra motionsklass, av den enkla anledning att det låste sig för mig förra året. I år ville jag bara ha en fin upplevelse och få tillbaka kärlek och inspiration för det jag håller på med.
Vilken dag det blev!
Vi vaknade 6.15 för att äta frukost. Jag fick i mig lite yoghurt med nötter och en banan. Sen var det dags att promenera dom 150 m ner till växlingsområdet för att checka in cykeln. Vi hade inte kunnat bo bättre, 150 m från växlingsområdet är riktigt lyxigt. Efter incheckning av cykeln, alla grejor på plats och en sista koll på hur man skulle springa i växlingsområdet från simningen, ut på cykeln, in från cyklingen och ut på löp så började vi gå mot starten. I år var växlingen flyttad så start- och målting låg ungefär 15 min gångväg från växlingen.
Det är en sådan fantastisk känsla att stå där och höra nationalsången spelas innan start. Man känner sig lite som en kändis.
Kl 9 gick första start, elitledet, det ledet jag startade i förra året. Sen släpptes mastersgänget iväg, sen handikappade och lag och sen vi i motionsledet. Vi var helt klart det största gänget som fick ge oss iväg ca 6 min efter elitledet.
Startskottet gick och vi kastade oss ut i vattnet. Kaos, som alltid. Det är händer, fötter, ben och armar överallt och alla har ett mål att bara ta sig framåt. Jag fick en okej start och försökte hitta bra fötter att följa. Det är mycket maneter på Tjörn vilket gör att man gärna ligger bakom för att minska risken att få en manet på sig. jag hade innan start smort in mig med vaselin på kinderna för att mildra smärtan om jag skulle bli bränd av en manet. Vattnet var hoppigt och det var svårt att hitta en bra rytm, man fick gå upp högt med huvudet för att kunna andas. Efter halva simningen så hände det, det som alla har skräck över. Jag kände en enorm smärta över mun och ena kinden och inser väldigt snabbt att jag fått en manet mitt i ansiktet. Det kändes som den satt kvar för det var som en streck som gick från övre delen av läppen till andra kinden. Det sved som tusan. Jag försökte hålla lugnet och bara ösa på ändå, ingen idé att stanna nu. Det känns som hela läppen sväller upp och det gör riktigt ont.
Resten av simningen flyter på. Alla simmar väldigt utspritt och det är svårt att hitta fötter att gå på. Många börjar bli trötta och simmar väldigt ryckigt. Simningen är över. Jag hade inte hittat den rytm jag ville och var rädd att min tid skulle vara mycket sämre än jag tänkt, målet var att simma på under 39 min för att slå förra årets tid. Upp ur vattnet och sökte med blicken för att hitta Henrik, där stod han. "Vilken tid", ropar jag som alltid. "35 min", svarade han och jag kände lyckan! 35 min! Helt fantastiskt. 35:48 är den officiella tiden och då är löpningen fram till växlingen inräknad.
Nu är det bara cykel och löpningen kvar..
/S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar